Varför flyr NI politiker ansvaret för arbetsmarknaden och de sociala skyddsnäten?

Har man övergett principerna för pensionsreformen för att man inte tagit hänsyn till de förändrade förutsättningarna eller vad?

Pensionssystemet i sin helhet är uppbyggt runt tesen ”full sysselsättning”, men så är ju nu inte fallet – arbetslösheten är hög och inte minst bland ungdomar, och hur kommer den nuvarande alldeles för höga ungdomsarbetslösheten att påverka deras egen framtida pension?

Detta är ju bara ett exempel på hur förutsättningarna har förändrats.

Politiker och tjänstemän talar alltför ofta om nödvändigheten att arbeta efter de fyllda 65 åren och vi har även hört från statsministern (M) att man skall arbeta fram till de fyllda 75 helst 80 – men hur stämmer då detta överens med de sociala skyddsnäten?

Inte alls

– man har konsekvent undvikit att tala om detta?

Vad händer med a-kassan?

Vad händer med arbetsmarknadsförsäkringarna?

Vad händer med sjukersättning, förtidspension m.m.?

Här finns INGEN diskussion om vad och vilka politiska beslut som måste till för att möta liknande förändringar.

Hur många kan dessutom egentligen arbeta efter fyllda 65?

Vi har stora yrkesgrupper som faktiskt redan idag har svårt att arbeta fram till de 65 åren – vårdpersonal, gruvarbetare, byggnadsarbetare för att bara nämna några få.

VARFÖR kan inte vi vanliga människor få begripliga besked?

Som politiker får vi inte fortsätta att gömma oss bakom fagra tal om ”valfrihet och eget ansvar.”

Klargör istället för oss ”VILKEN PENSIONSÅLDER SOM SKALL GÄLLA GENERELLT?” – och inte bara att vi alla skall fortsätta att arbeta, utan också dess konsekvenser.

Jag vill också veta var ”de enkla jobben” finns?

För mig är detta ett minne blott, men däremot krävs det mer av fysisk uthållighet och större intellektuell förmåga, vilket också kommer att öka med tiden!

Vad blir dessutom konsekvenserna för bl.a. de yrkesgrupper som jag nämnt ovan och som idag inte orkar ens till de 65?

Här har arbetsmarknadens parter en stor uppgift

– och under tiden detta arbete pågår bör ju åtminstone ansvariga politiker sluta upp med att tala om arbete ”efter de 65 åren”, då detta bara skapar mer missförstånd än mycket annat – trovärdigheten urholkas och politikerföraktet bara ökar.

En annan synpunkt eller fråga i sammanhanget:

Har den allmänna pensionsdebatten flyttats från att vara en ”social fråga till en ren finansiell fråga”?

Vilken politiker törs svara på denna enkla fråga?

Bakomliggande orsaker är många:

Det nya pensionssystemet innebär att staten inte längre garanterar en viss del av inkomsten i pension, som brukligt – pensionens storlek blir nu istället vad den blir – och tjänstepensionerna är mestadels knutna till en allt skakigare börs och aktiemarknad.

Idag finns det en buffertfond om cirka 900 miljarder men för säkerhets skull sparar vi cirka 14 miljarder årligen till pensionssystemet.

Mycket intressanta siffror – men för de allra flesta pensionärer är detta en ”lek” med siffror som dessutom kostar den nuvarande enskilde pensionären redan 100-tals kronor i månaden.

Denna ”lek” har pågått länge och jag tror mig veta att den kommer att pågå och fortsätta under en icke överskådlig framtid – om ingen höjer upp sin röst!

Om en höjning av pensionsavgifterna krävs, så säg det – gå inte runt den ”heta gröten som en katt”!

Att det måste skapas balans mellan pensionsavgifter, pensionens storlek, pensionsålder begriper alla, men stå upp och säg sanningen – 80-talets förljugna politik är förbi.

Vi kan inte längre tillåta oss fagra och oförenliga uttalanden då vi alla tål ”att höra sanningen”!

Börje Helgesson

Ordf.i Folkpartiet-Liberalerna, Kalmar län