”Stark landsbygd och starka städer – går
det att förena?”, frågeställning som ett led i arbetet med att utveckla en ny
landsbygdspolitik.
Ämnet intresserar mig i högsta grad, då
jag själv enl. byråkratspråket inte ens bor på landsbygden utan istället på den
direkta svenska glesbygden. Flertal människor har inte en susande aning om vad
ens skillnaden är mellan landsbygd och glesbygd. Att Sverige som nation mer
eller mindre är ett i sig självt, till definitionen landsbygd, är det nog inte
många som känner till.
Ja visst finns det mindre, medelstora
och större tätorter men faktiskt bara tre vekliga s.k. storstäder: Stockholm,
Göteborg och Malmö. Övriga tätorter, belägna på landsbygden, går naturligtvis
helt klart att förena med intressena utanför dessa och som mer eller mindre är
belägna i glesbygd.
Organisationen ”Hela Sverige skall leva”
har under många år, och som opolitisk organisation, drivit lands- och
glesbygdsfrågor, men tyvärr mer ur en ”Bevarandesynpunkt” än ur en
”Utvecklingssynpunkt”. Att behålla en lanthandel eller en byskola med ett fåtal
elever, har varit mer regel än undantag och detta då med bidragspengar från
samhällets institutioner – detta är av naturliga skäl inte i längden hållbart.
Fokus har under en alltför lång tid
tillbaks legat på att bevara det som bevaras kan och man har undvikit nytänk
och utvecklingsfrågorna i allför stor utsträckning och än dessvärre inom de
politiska organisationerna, mitt eget parti inget undantag, har man i flertal
frågor intagit en politisk attityd mer liknande ett ”bakåtsträvande” än ett
”framåtsträvande”. Man har mer lyft fram
frågor och aspekter som mer ”omöjligt” än att lyfta fram ”möjligheterna” –
uppgivenheten kan man inte ta fel på. Alltför ofta under mina verksamma år har
jag mött attityder som exempelvis följande: ”Det är omöjligt att få igenom
detta” – ”Det går de aldrig med på” etc. – ja, ni känner säkert igen det hela. I
och med Berlinmurens fall, hösten 1989, har jag bara stärkts i min uppfattning:
Inget är omöjligt, ALLT är möjligt.
Pendling med bil, mellan bostad och
arbete, mellan orterna inom vår kommun har blivit allt större och viktigare
under senare åren, sedan får vän av ordning och miljöperspektiv ha vilken
uppfattning den vill, så ser verkligenheten ut. Kommunikationerna inom vår
kommun och mellan de olika tätorterna blir alltså än mycket viktigare om nu
hela vår kommun skall leva? – att tro något annat är detsamma som självmord.
Att prisa förläggning av serviceutbud i en av tätorterna och på bekostnad av
samma service i andra belägna tätorter i vår gemensamma kommun är också ett
självmordsdrag. Min trippmätare i bilen visar exakt samma avstånd mellan
punkten A till B som från B till A – men det har många inte insett. Att
centralisera näringar och servicegrenar till en och samma tätort betyder också
oftast överetablering av verksamheter av samma slag – leder inte till något
positivt utan istället skapas negativa konsekvenser – inte bara för den
tätorten dit flytten har gått utan än i större utsträckning för den orten från
vilken flytten har skett – någon vinnvinn-historia är det inte tal om. Kanske
något för mina herrar och damer att tänka på!
Varför är landsbygdspolitik oftast
svårare att hantera än övrig politik? Beror det på ekonomisk maktförskjutning
från land till stad? Beror det kanske helt enkelt bara på ett ointresse? Eller
beror det på, att idag finns det för många ”kaptener” och ”styrmän” eller rent
ut sagt för många ”småpåvar” på båten, och där rorsmän inte finns kvar – ja om
så är fallet, då förstår jag att båten inte går åt samma håll, definitivt inte åt
rätt håll, kanske rentav bara snurrar runt för att sedan kantra.
Finns det då något hopp? Förhoppningsvis,
naturligtvis gör det, i annat fall hade jag inte ens tänkt tanken till min
artikel. På 1970-talet fanns det en s.k.
”Gröna vågen”-rörelse - unga, oftast välutbildade människor, män som kvinnor, lämnade
det ”gettoliknande” storstadsliv för att söka lyckan på landet. Många av dessa
fann just Småland och vår egen kommun eller någon av våra grannkommuner som
tillflyktsort. Flera finns fortfarande kvar och verksamma i våra orter, dock
som Du och jag idag – (något) äldre. Nyföretagande och speciellt det som
rubriceras som småskalighet måste till varje pris uppmuntras – regelverk i
miljö- och hälsovård, för att nämna något, måste ses över – det kan inte vara
möjligt, att några av våra aktiva samhällsföreningar, flera med tillgång till
egna lokaler, och som önskar bedriva sommarcafé eller dylikt skall behöva
betala 1000-tals kronor och/eller ens begära tillstånd för en sådan ringa
aktivitet. Regler skall finnas men det får inte bli i absurdum.
Som liberal betraktar jag den enskilda
människan som den högsta auktoriteten, att själv kunna bedöma såväl kvalité som
värdet av eget liv. Ingen annan än just Du själv kan varken formulera eller
avgöra vad som är bra för just Ditt eget liv – Du är Ditt eget sanningsvittne
och intet annat.
Ord och utryck som avveckling,
försäljning, nedläggning, indragning, sparkrav, flyttning, centralisering är
att betrakta som negativa – finns det i vår kommun inget positivt längre?
Som länsordförande för Folkpartiet
Liberalerna i Kalmar län kan jag bara vara stolt och glad över, att så många
nya och yngre krafter har engagerat sig i frågorna och genom vårt parti, varför
återigen förhoppningen om framtidsvisioner för vår kommun har tänts.
Allt
idag tyder på – INGET ÄR OMÖJLIGT, ALLT ÄR MÖJLIGT!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar